Saturday, October 30, 2010

Älskade lilla knytte

Jag stänger dörren till avdelningen på sös. Bakom mig lämnar jag min älskade syster yster. Inlagd för fjärde gången på bara några veckor, kämpar vidare för till våren kommer det en ny liten familjemedlem. Jag ska bli moster. Vilken lycka för mig men för syster just nu en kamp. Inlagd för uttorkning igen, ingen mat får behållas och hon kräks så illa att hon hamnar på sjukhus. Jag minns, har kräkts på de flesta olika butiker i kommunen, bussar, centrum, yes mest överallt och jag trodde jag var nära döden, men aldrig i närheten av lillasyster. Går ned en trappa på väg mot bilen, men kan inte fortsätta hela vägen, måste stanna upp och öppna dörren som är framför mig. Den leder mig egentligen ingenvart bara till ännu en stängd dörr. Men ändå står jag framför denna dörr med tårar i ögonen. Bara stirrar på den, dörren in till avdelning 61, neonatalavdelningen för förtidigt födda. Miljoner minnen spolas över mig. Ett litet knytte för snart fem år sedan, med slangar och larm i en kuvös. Innanför dessa dörrarna höll jag i min sons hand för första gången, här fick han sitt första bad, första blöjbytet och här lyckades vi tillsammans jobba bort sondmatningen mot amning. Bakom dessa dörrar döljer sig min sons tre första veckor i livet och här står jag utanför helt ensam med en klump i magen och tårar i ögonen. Minnena från Neo på avdelning 61 är ett kärt minnen och tiden därifrån en fin tid i våra liv men samtidigt minnen som sitter hårt inne med många blandade känslor. Att det om några veckor är snart fem år sedan denna lilla fågelunge kämpade tappert innanför dessa dörrar är för mig ofattbart.



Lämnade systeryster välekiperad på fötterna med de här söta tofflorna. En klen tröst för vad hon får utstå men med all säkerhet sös snyggaste fötter ;-)

2 comments:

Grodmamman said...

Och om drygt två veckor är det 12 år sedan vår son började sitt liv i v 33+1 och tillbringade fem veckor på neonatalen!:) Många minnen och möten som jag är glad för idag, men som var jobbiga då.
Kram

Jenny said...

Usch, förstår att det känns riktigt jobbigt. Hoppas det vänder snart för din syster så att ni får njuta i massor över ett nytt litet liv. Varmaste kramen Jenny